Auguste Comte (1798-1857) är grundaren av en fransk tankeskola som blev känd för sin encyklopediska redogörelse för vetenskaperna samt för dess utläggning av vad som utformades som en väg ut ur ett tillstånd av intellektuell och moralisk kris. Denna uppsats visar att det finns en koppling mellan diagnosen Kris och strävan efter lycka i Comtes grund av positivism. Det börjar med att skilja Comtes uppfattning om positivism från en värdefri vetenskap., I analysen av Comtes märkliga användning av termen lycka visar uppsatsen att lycka förstås som resultatet av konvergensen (konsensus) av tre komponenter: en vetenskaplig uppfattning om världen, känslor av kärlek och vördnad och en klokt beställd aktivitet., Uppsatsen visar då att den första av dessa komponenter är av största betydelse eftersom det är att rama in en ny horisont inom vilken människan förväntas återvända till ett hälsosamt sinnestillstånd, att omforma både sina förhoppningar och aktiviteter och att upptäcka sitt eget deltagande i en högsta ordning som agerar genom naturens lagar såväl som genom civilisationens lagar där han bor. Att förmedla denna nya horisont till medborgare i en varaktig republik är sociologins ”heliga” uppdrag., Uppsatsen avslutas med att påpeka att Comtes uppfattning om lycka kan bedömas som enande några huvudkvaliteter i livet som de klassificeras i Ruut Veenhovens fyrfaldiga matris.