Good Mood

Grease är mycket älskad idag för sin skildring av 1950-talet kultur, men vilket år exakt är filmmusikalen tänkt att sättas in? Baserad på den långvariga scenmusikalen följer 1978 filmversionen av Grease high school romance mellan John Travoltas Danny Zuko och Olivia Newton-Johns Sandy Olsson., Dra nytta av framgången med Travoltas Saturday Night Fever, släppt föregående år, har Grease haft konsekvent popularitet, med publiken dras in av samma tillgänglighet som har gjort det till en stapelvara i gymnasiet och gemenskapsteater.

ett antal låtar i Grease har blivit populära klassiker av både scen-och skärmmusikaler. ”Sommarnätter”, ”smurt Lightnin’, ” och ”du är den som jag vill ha” är några av de mest kända, även om den senare inte var i den ursprungliga scenproduktionen., Många av dessa, som den sardoniska ”Beauty School Dropout”, skrivs och utförs i en stil som påminner om ’ 50s popmusik, som förutom att ge dem en bredare överklagande än vad som vanligtvis ges för att visa låtar, tjänar också till att knyta filmen närmare till dess inställning.

filmen börjar med Danny och Sandys första romantik sommaren 1958, ett datum som kan härledas från det faktum att t-fåglarna och de Rosa damerna är medlemmar i klassen ’59 på Rydell High School. Tidsramen för vad som följer denna öppning är ovanligt tydlig: efter den animerade titelsekvensen börjar historien på allvar med karaktärernas första dag i gymnasiet, följer dem genom ”58-” 59-skolåret och slutar exakt på sin sista skoldag.,

trots sin explicita anslutning till 1950-talet är det viktigt att komma ihåg att även den ursprungliga scenmusikalen av Grease hade premiär mer än ett decennium efter den tidsperioden och faktiskt aktivt försökt att subvert ’50s tropes. De ljusa, rengör uppsättningar av filmen är klädda med klassiska ’ 50s signifiers, som malt butiker och drive-in teatrar, men de målmedvetet undergrävs av den råa beteendet hos karaktärerna., Detta var ursprungligen tänkt att kritisera popkulturens hälsosamma, idylliska vision av 50-talet som orealistiskt, och ändå har fett i det nuvarande offentliga medvetandet kommit att representera just det. Musikaliskt kan en sådan avsiktligt ironisk koppling kännas i låtarna som tillsattes till filmen som inte var i scenproduktionen, framför allt Barry Gibb-penned, Frankie Valli-utförd ”Grease”, som har en distinkt, anachronistisk disco inflytande.

Grease fortsätter att äventyra dess ’58-’59 inställning när tiden går., Ungefär som tillägget av en disco sång på 70-talet, 2016 fett: Live-tv-produktion ingår en återgivning av ”Cake by the Ocean” av DNCE på high school dance. Och långt ifrån att vara ett problem kan showens formbarhet vara en av anledningarna till att det fortfarande är så populärt. Så medan filmversionen av Grease otvivelaktigt äger rum under 1950-talets sista år, är perspektivet av sin historia som helhet väldigt mycket en produkt av både det senare decenniet där det producerades och den nuvarande där publiken fortsätter att rekontextualisera det.