ISO hänvisade ursprungligen till filmens känslighet-det är ”light gathering” – förmåga. Ju högre ISO-betyg desto större är filmens förmåga att fånga bilder tagna i svagt ljus. Hög ISO-film kallades snabb film-det krävde en kortare exponering än en låg ISO-film. För digital fotografering hänvisar ISO till känsligheten-signalförstärkningen-hos kamerans sensor.
ISO-inställningen är ett av tre element som används för att styra exponeringen; de andra två är f/stop och slutartid., I de flesta fall manuellt ställa in f/stop och slutartid, eller använda en av kamerans automatiska exponeringskontroller (bländare – eller slutarprioritet, till exempel) är allt du behöver göra. Men när situationen kräver ett grunt skärpedjup och därmed en bred linsöppning och/eller en snabb slutartid, kan den kombinationen inte tillåta tillräckligt med ljus för att nå sensorn. Eller, om du fotograferar en konsertföreställning, kan den bredaste linsöppningen och den långsammaste handhållbara slutartiden kanske inte ge tillräckligt med ljus för att nå sensorn., Lösningen för båda instanserna: öka ISO för att öka sensorns ljuskänslighet.
med filmkameror, med hjälp av en högre ISO-film, såsom ISO 400 till 1000, resulterade ofta i märkbar korn. Med digital fotografering är motsvarande brus. Lyckligtvis kan många Nikon D-SLR, med hjälp av Nikons EXPEED-bildbehandlingskoncept, ta bilder med höga ISO-inställningar-800, 1600, 3200 och ännu högre—utan märkbart ljud.
valda Nikon D-SLRs erbjuder automatisk ISO-kontroll, en funktion som upprätthåller ett valt slutartidsområde., Så här fungerar det: i bländarprioritetsoperation, till exempel, välj ISO-kontroll och ställ in en bas slutartid på till exempel 1/250 sekund—vilket innebär att du inte vill att slutartiden ska gå under den inställningen. När ljusnivån i scenen kräver en slutartid långsammare än 1/250 sekund, kommer kameran automatiskt att sparka upp ISO för att behålla den slutartiden.
så glöm inte att ISO tillsammans med f / stop och slutartid är ett viktigt element i exponeringskontrollen.
