i hennes 2008 memoir Home skrev Akademipristagaren Julie Andrews om sina tidiga år—växer upp i en blitz-härjade London, vinna över publik och kritiker i My Fair Lady och Camelot på Broadway, och förbereder sig för att gå västerut för sin första filmroll. I sin andra memoir, home Work—out oktober 15—Andrews, skriver med sin dotter Emma Walton Hamilton, plockar upp där hemma slutade, tar läsare genom sin storied filmkarriär., I dessa utdrag från memoirens första kapitel beskriver Andrews i utsökt detalj hennes erfarenheter som gör Mary Poppins: inlärningskurvan hon mötte från scenen till Disney lot; möter hennes costar Dick Van Dyke; och utmaningarna att filma de praktiskt perfekta Nannys flygande scener.
det hade varit åtta år sedan jag först gjorde språnget över Atlanten från England till Broadway., På den tiden var jag 19, helt på egen hand, och desperat orolig för att lämna min dysfunktionella familj bakom och det enorma okända som väntade mig. Jag visste inte var jag skulle bo eller hur man balanserar en checkbok, än mindre fungera i en överväldigande metropol som New York City.
nu, här var jag, med tre shower-pojkvännen, My Fair Lady och Camelot-och flera tusen föreställningar på Broadway och i London bakom mig, börjar ännu en resa till en ny okänd: Hollywood.
den här gången var jag tack och lov inte ensam. Min man, Tony, var med mig., Vi påbörjade detta nya äventyr tillsammans, tillsammans med vår dotter Emma. Vi var gröna som gräs, hade ingen kunskap om filmindustrin och kunde inte föreställa oss vad som låg framför oss—men vi var flitiga, öppna och vi hade varandra. Vi var också välsignade att ha den stora Walt Disney att vägleda oss.
Tony och jag tillbringade några dagar att komma över jetlag och bosätta sig i. Emma var bara tre månader gammal, och vi hade tagit med hennes barnflicka, Wendy, med oss för att hjälpa till att ta hand om henne under de fem dagar i veckan som vi skulle arbeta., På helgerna kunde hon ta ledigt och vi skulle ha Emma för oss själva. Jag ammar fortfarande min baby, och jag hoppades att göra det så länge som möjligt. Jag hade ett rättvist sätt att gå för att få mig tillbaka i pre-graviditet form, så jag var tacksam för att det skulle finnas en period av dansrepetitioner innan filmen började.
några dagar efter vår ankomst gick jag med Tony till Walt Disney Studios, som ligger i Burbank., Tony och jag hade besökt där en gång tidigare, och vi blev återigen drabbade av den soliga lätthet av platsen; de skuggiga träd och vackert välskötta gräsmattor som människor avslappnad eller spelade bordtennis under sin lunch timme. Prydligt ordnade bungalow kontor, flera stora ljudstadier, Bygg skjul, och en huvudteater dominerades av en mycket större tre våningar struktur som kallas Animation byggnaden. Walts kontorssvit var på översta våningen, och nedan var luftiga arbetsytor där konstnärerna och animatörerna skapade sin magi.,
Av Monte Fresco/Mirrorpix/Getty Images.
vi åt lunch med Walt och hans samproducent/manusförfattare Bill Walsh i kommissarien, länge erkänd som bäst i Hollywood för sin stora mat och vänlig atmosfär. Walts persona var en vänligt farbror-blinkögd, ridderlig och genuint stolt över allt han hade skapat. Hans internationella Imperium omfattade film, TV och till och med en nöjespark, men han var blygsam och nådig., Vår nya vän Tom Jones sa en gång till mig att du inte varade så länge på företaget om du var elak eller dålig härdat.
Jag fick en bil och förare under de första två eller tre veckorna, men så småningom lånade studiorna mig ett eget fordon när det antogs att jag visste min väg runt. Jag var nervös för att köra på motorvägarna och fick riktlinjer: ”Håll dig till rätt körfält och gå av på Buena Vista.””Stanna i den långsammaste körfältet; du behöver inte korsa körfält alls.,””Gå rakt fram tills du kommer till din utgång,” etc. Att vara engelska, jag hade aldrig kört på en motorväg, eller på höger sida av vägen, och det tog definitivt lite att vänja sig.
mina första veckor på Walt Disney Studios konsumeras med möten och garderob och peruk beslag. Jag slogs av skillnaderna mellan att förbereda sig för en filmroll och förbereda sig för en scenprestation. För en lek eller musikalisk spenderas de första dagarna i manusavläsningar och lägger ut scenerna., Mätningar görs och du ser kostymskisser, men beslag sker i allmänhet inte förrän långt in i repetitionsprocessen. En film är dock oftast skjuten ur sekvens, och i mycket små steg. Blockering för någon scen är inte adresserad förrän dagen för skottet. Det kändes konstigt att vara passande kostymelement och peruker för en roll som jag ännu inte hade att skildra, men till viss del, att se dessa kostymer hjälpte mig att börja formulera Marys karaktär.,
från Disney/Kobal/.
Walt hade köpt rättigheterna till boken, men inte till Mary Shepards illustrationer, så Tonys kostymer måste vara helt original, men ändå framkalla andan i de tecken som P. L. Travers hade skapat., Tidsperioden för filmen hade ändrats från 1930-talet till 1910, som Walt kände att sena Edwardian England skulle ge rikare visuella möjligheter, och Tony överens.
jag var vördad av min mans uppmärksamhet på detaljer: hans val av material, färger och tillbehör, som Marys löst handstickade halsduk, eller hennes ikoniska hatt med sprightly daisy på toppen. Medan övervaka mina beslag, Tony påpekade dolda inslag som primrose eller korall foder av Marys jackor, eller hennes färgglada underkjolar.,
”Jag tycker att Mary har ett hemligt inre liv”, förklarade han, ”och när du sparkar upp dina klackar kommer du att få en glimt av vem hon är under hennes prim exteriör.”
Tony ägnade också stor uppmärksamhet åt peruker, se till att färgen var rätt, och att Marys hår var mjukare och sötare för scenerna när hon var ute och om med Bert. Detta var allt enormt insiktsfullt för mig när jag försökte Linda mitt huvud runt Marys karaktär. Vad var hennes bakgrund? Hur flyttade hon, gick, pratade?, Jag har aldrig gjort en film förut, och har ingen specifik skådespelarutbildning att falla tillbaka på, jag förlitade mig på instinkt.
Jag bestämde mig för att försöka ge Mary en viss promenad. Jag kände att hon aldrig skulle gå lugnt, så jag övade på soundstage, gå så fort jag kunde, placera en fot omedelbart efter den andra för att ge intrycket av att knappast röra marken – slutresultatet är att barnen skulle ha svårt att hålla jämna steg med henne., Jag utvecklade också en slags utvändig hållning, som en balletisk första position, för att punktera intrycket av Marias karaktär när man flyger. Jag återkallade vissa medlemmar av flygande ballettrupper från mina vaudeville dagar som helt enkelt hade låtit sina fötter Dingla, och jag trodde alltid att det förringade effekten. Faktum är att de flesta av Mary Shepards ursprungliga illustrationer visar Mary flying med något droopy fötter, men när hon var på marken blev hon trimly visade sig., Jag kom plötsligt ihåg att när jag porträtterade Eliza Doolittle i min rättvisa dam på Broadway, jag omedvetet toed-in, ger blomman flickan en något duva-toed brist på nåd i hennes klumpiga stövlar, då jag rätade mina fötter när hon förvärvade förtroende och balans som en ”dam.”Det fick mig att le för att tro att jag gjorde raka motsatsen för Mary Poppins.
det var under dansrepetitioner som jag först träffade Dick Van Dyke., Han var redan väl etablerad som en fulländad komiker; han hade medverkat i Bye Bye Birdie på Broadway och i filmen, och hade avslutat de två första säsongerna av hans berömda sitcom, The Dick Van Dyke Show. Vi slog av det från dag ett. Han var bländande uppfinningsrik, alltid i soligt humör, och han fick mig ofta att ryta med skratt på sina antics. Till exempel, när vi började arbeta med ”Jolly Holiday”-sekvensen, var det första steget vi lärde oss den ikoniska promenad, arm-in-arm, våra ben sparkar framför oss när vi reste., Jag utförde Mary Poppins demure, ladylike version av steget – men Dick flungade sina långa ben så högt att jag brast ut skrattar. Till denna dag kan han fortfarande utföra det steget.
dicks prestation verkade enkel för mig, även om han kämpade med Berts Cockney accent. Han bad om hjälp med det, så J. Pat O ’ Malley, en irländsk skådespelare som uttryckte flera av de animerade karaktärerna i filmen, försökte coacha honom. Det var en rolig paradox: en irländare som lärde en amerikansk hur man talar Cockney., Jag gjorde mitt bästa för att hjälpa också, ibland visar udda Cockney rimmade slang eller en lyric från en gammal vaudeville sång, som ”jag är ’enery den åttonde, Jag är” eller ”någon gammal järn.”Jag vet inte om det hjälpte, men det var dicks tur att skratta.
Dick spelade också hemligt Mr.Dawes Sr., bankens president, med hjälp av strålande smink som förklädde honom som en gammal man. Det var något han faktiskt hade bett Disney att låta honom göra., Walt ganska fräckt gjort Dick göra ett skärmtest för den del, och ordet flög runt studiorna att han hade varit lustiga, helt övertygande och helt oigenkännlig. Dick ville ha den extra delen så illa att han erbjöd sig att spela det gratis, men Walt var ingenting om inte wily. Han tog Dick på det erbjudandet och övertalade honom också att göra en $4,000 donation till California Institute of the Arts, som Walt nyligen hade cofounded.,
förutom dansrepetitionerna var vi tvungna att förbeställa låtarna innan vi faktiskt kunde börja skjuta musiknumren. Den förtjusande poängen för Poppins hade skrivits av Robert B. Och Richard M. Sherman, två bröder som kallas ” pojkarna.”De hade arbetat för Walt under ganska lång tid, som den första in-house låtskrivare han hade anställt under kontrakt till studiorna. De hade skrivit för sådana filmer som frånvarande Professor och för Disneys tv-program och hans Nöjespark, Disneyland.,
Robert, den äldre brodern, var främst ansvarig för texterna. Han var lång, tung-set, och gick med en käpp, efter att ha skadats under andra världskriget. trots sin gåva för ord och vänligt sätt, han verkade ofta tyst och något bort. Richard var kortare och tunnare, och var ebullience personifierad. Han hade gränslös energi, som alltid demonstrerade på pianot med stor entusiasm.
min sånglärare, Madame Stiles-Allen, flög över från England för att besöka sin son och arbeta med mig privat på mina låtar., Eftersom jag hade studerat med henne sedan jag var nio år gammal, fanns det nu en stenografi mellan oss. Jag insåg omedelbart vad hon bad om mig med hänvisning till en viss passage, eller var mina tankar skulle riktas. Så många gånger betonade hon att hon inte nådde upp till en hög anteckning, utan snarare följde den på en lång väg, samtidigt som hon var säker på att formulera konsonanterna och hålla vokalerna sanna. Det handlade om att förena nivåerna i min röst, över ett jämnt plan-ungefär som en sträng av matchade pärlor, varje anteckning placeras exakt där den föregående hade varit.,
jag upptäckte att prerecording för en film var en mycket annorlunda upplevelse än att spela in ett Broadway-gjutet album. Den senare görs normalt efter att showen har öppnats, vid vilken tidpunkt cast vet exakt vad som händer just nu på scenen och hur man sjunger låten i enlighet därmed. I filmen är dock låtarna vanligtvis inspelade i förväg för att skjuta scenen, så jag visste sällan vad som skulle hända när det gäller handling, och därför vad som krävdes vokalt., Till exempel, om jag sjunger i en scen med mycket action, som sotardansen, krävs en viss vokal energi eller andfåddhet för att matcha den åtgärden, jämfört med en lullaby som sjungs av en säng. Men när prerecording, alla detaljerna i åtgärden är fortfarande relativt okänd och måste gissas på. Lyckligtvis var koreograferna Marc Breaux och Dee Dee Wood på dessa sessioner, liksom vår manusförfattare och samproducent Bill Walsh, för vilken jag hade stor respekt., Jag kunde vända mig till dem för vägledning om jag var osäker på ett visst ögonblick, men i stor utsträckning fungerade jag på instinkt.
filmning började äntligen med ”Jolly Holiday” – sekvensen. Vår regissör, Robert Stevenson, var engelska, och även om han var artig och snäll, fann jag honom först att vara lite avlägsen., Jag insåg snart att han var lite blyg, och enormt upptagen med den monumentala uppgiften framför honom—Jonglering live-action scener, animerade sekvenser och en mängd specialeffekter, varav många försökte för första gången. Bob hade arbetat i branschen i mer än 30 år och hade regisserat många filmer till Walt Disney Studios, inklusive Old Yeller och den frånvarande Professorn., Han var tålmodig med min brist på erfarenhet, guidade mig försiktigt genom vad jag behövde lära mig-enkla saker, som skillnaden mellan en närbild och ett midjeskott, karaktären av ett etableringsskott, behovet av en omvänd vinkel och så vidare.
min första filmade scen krävde helt enkelt att jag slår en pose, händer på mitt paraply, medan Bert sa, ”Du ser väldigt söt ut idag, Mary Poppins!”Jag var tvungen att gå förbi honom och säga,” tror du verkligen det?”Jag var extremt nervös och orolig över hur man säger att en enkel linje., Jag hade ingen aning om hur min röst skulle låta eller hur man verkar naturlig på film. På scenen måste du projicera din röst för att höras av publikens sista rad, och hela din figur är i full vy hela tiden. Jag var mycket medveten om kamerans närvaro och överraskad av antalet bilder som krävs för att göra upp en liten scen. Att skjuta några rader var som att arbeta på ett pussel. Att inte veta vilka bitar av film regissören slutligen skulle välja i redigeringsprocessen gjorde det svårt att veta när jag skulle spendera min energi eller spara den.,
Robert Stevenson hade inte tid att hjälpa mig mycket med mitt skådespeleri, så jag arbetade på mina scener genom att läsa linjer på kvällarna med Tony. Till slut sa jag bara orden och hoppades på det bästa. Om jag råkar fånga filmen dessa dagar, jag slås av den skenbara bristen på självmedvetenhet från min sida; en frihet och lätthet som kom från total okunnighet och flyger genom sätet på mina byxor (ingen ordlek avsedd!).
Från Warner Brothers/Getty Images.,
alla ”Jolly Holiday” – scenerna filmades framför en jätte gul skärm, och de animerade ritningarna tillsattes senare. Denna teknik, känd som natriumånga process, var mycket ny på den tiden. De kraftfulla lamporna var otroligt ljusa och heta, vilket gjorde att våra ögon slocknade och gav en något bränd kvalitet till våra ansikten—som om vi var i direkt solljus, med intensiva spotlights tillsatta. Perukerna och kostymskikten gjorde det ännu varmare.
Jag har alltid hatat att bära peruker, och Poppins peruker drev mig nötter., Mitt hår var länge vid den tiden, och jag började klippa det kortare och kortare, desto bättre att uthärda peruken varje dag. Jag hade också falska ögonfransar; på den tiden använde vi remsor, snarare än enskilda fransar. Även om remsorna kunde vara i några dagar, måste de noggrant rengöras efter varje användning. Min makeupman, Bob Schiffer, var välkänd i branschen för att vara en av de bästa, men när han oavsiktligt använde ett rör av lim som hade blivit rancid, och jag fick en blåsande ögoninfektion., Jag kunde inte arbeta för en dag eftersom mina ögon var så svullna, och företaget tvingades blanda schemat och filma något annat istället.
eftersom all animering för filmen tillsattes långt efter att live-åtgärden hade slutförts, hade vi lite att vägleda oss när det gäller vad vi ska reagera på och hur vi ska bete oss. För Tea party Under willows med pingvin servitörer placerades en kartongpingvin på bordet framför mig., När jag hade etablerat synlinjen togs pingvinen bort, och när kamerorna rullade, var jag tvungen att låtsas att den var kvar. Problemet var att mina ögon automatiskt justerades till den längsta synpunkten, så det var väldigt svårt att behålla det nära fokuset på en nu imaginär pingvin. Det lade till ännu ett lager till allt jag försökte koncentrera mig på.
sköldpaddan i dammen var faktiskt en järn städ, såsom en skomakare kan använda för att göra en sko. Den passar bara storleken på min fot. Jag trampade på det och balanserade, och de drog senare sköldpaddan och vattnet runt det.,
det dagliga schemat var obevekligt. Jag var uppe i gryningen varje morgon och rullade ur sängen för en snabb sträcka på sovrumsgolvet, följt av en snuggle med Emma innan jag åkte till studiorna, sedan en hel dag med filmning, punkterad av besök från Emma och Wendy så att jag kunde sköta min söta dotter och spendera tid med henne.,
varje arbetsmorgon, när jag gick från smink och hår till ljudstadiet, skulle jag träna en serie andning och ansiktsövningar för att hjälpa mig att vakna och se levande ut. Varje kväll, och på helgerna, var jag en heltidsmamma. Jag ville sällan lämna huset på mina lediga dagar, så Tony och jag skulle leka med Emma i trädgården, läsa för henne från bilderböcker och ta henne för promenader i hennes barnvagn eller dips i poolen. När Emma nappade, nappade jag., Folk frågar mig ofta om jag sjöng för henne, och jag gjorde—även om det aldrig var låtar i samband med mitt arbete. Snarare, jag skulle sjunga små ditties som tillämpas på bandet mellan oss, såsom ”du är mitt solsken” och ”jag ser månen, månen ser mig.”
Jag hade läst Mary Poppins böcker och manus, så jag visste att jag skulle flyga i filmen. Vad jag inte hade förhandlat om var hur många olika knep det skulle ta för att dra av det på skärmen., Ibland var jag suspenderad på ledningar; andra gånger satt jag på en gungbräda eller ovanpå en stege, beroende på kameravinkeln. I Tea party scenen med farbror Albert-spelade så adorably av den legendariska komikern Ed Wynn-vi sköt några tar med uppsättningen helt på sin sida. När filmen slutligen rättades för att matcha allt annat var inga ledningar uppenbara.
många av mina kostymer behövde dubbletter i större storlek för att rymma selen jag bar när jag flög., Detta var en tjock elastisk Kroppsstrumpa, som började på mina knän och slutade ovanför min midja. De flygande ledningarna passerade genom hål i kostymen och fästes på stålpaneler på vardera höften. Jag gjorde bokstavligen mycket ”hängande runt” mellan TAR, och när jag suspenderades pressade stålpanelerna på mina höftben, som blev mycket blåmärken. Fårskinn tillsattes, vilket hjälpte, även om det knappt var tillräckligt, eftersom jag inte kunde se för skrymmande ut.
mina farligaste flygsekvenser sparades för slutet av vårt filmschema, förmodligen i händelse av en olycka., I ett av mina sista tag hade jag hängt i takstolarna ett bra tag och väntat på att teknikteamet skulle vara redo. Plötsligt kände jag mina stödkablar falla av ungefär en fot. Jag blev extremt nervös och ringde ner till scenchefen nedan:
”kan du släppa mig väldigt försiktigt, tack? Jag kände tråden ge lite. Det känns inte säkert.”
jag kunde höra ordet som passerade längs studions hela längd, till var mannen som kontrollerade mina ledningar och motvikter stod.,
från Disney/Kobal/.
”låt henne ner lätt, Joe!”
” När hon kommer ner, ta det realllly försiktigt… ” vid vilken tidpunkt föll jag till scenen som ett ton tegelstenar.
det var en hemsk tystnad, då Joe ’s disembodied röst från Fjärran kallas,” är hon nere ännu?”
jag måste erkänna, Jag låter flyga en ström av färgglada expletives., Lyckligtvis blev jag inte skadad eftersom de balanserade motvikterna gjorde sitt jobb och bröt mitt fall, men jag landade hårt och var ganska skakad.
det är fantastiskt för mig att man inte ens nu ser de tekniska svårigheterna i Mary Poppins som någonsin var närvarande vid fotografering. På den tiden fanns det inga datorer för att hjälpa till med specialeffekterna. Varje scen måste vara storyboarded, och dessa handritade renderingar skapade den visuella färdplanen för filmen., Bob Stevenson arbetade hårt för att se till att varje skott troget följde dessa mönster, och att ingen kunde upptäcka det briljanta tekniska arbetet bakom Disney ”magic.”Så ofta krävde filmen något som aldrig hade uppnåtts tidigare när det gäller specialeffekter. Det var upp till Walts lysande tekniska besättning att räkna ut hur man får det att hända.
Walt besökte uppsättningen från tid till annan, och när han gjorde, var alla glada över att se honom., Han var alltid mycket uppmuntrande och full av bonhomie – jag hörde aldrig honom kritisera vad han såg. Han var helt klart mycket glada över detta nya projekt. Jag fick en känsla av att han skulle ha velat besöka oftare, men han ville vara taktfull och inte verkar bekymrad eller vara påträngande. Det fanns alltid en speciell aura när han var på uppsättningen; den karismatiska gnistan som han trollade så bra.,
Huvudfotografering för Mary Poppins slutade skjuta i augusti, men det fanns fortfarande massor av efterproduktionsarbete att göra, inklusive alla mina ”looping” på filmen. Jag upptäckte att ljudfel ofta stör en scen—ett flygplan som flyger över huvudet, vind blåser över en mikrofon om vi var Utomhus, en kamera som stöts, en kropp mic gnugga mot kläder eller borstas av en hand, och så vidare. Den minsta fel kräver rerecording att bit av dialog i en ljud monter., Ibland är det faktiskt möjligt att förbättra en prestation, med bättre betoning på ett ord här eller mer nyans där. Mellan looping och alla animationer och specialeffekter som fortfarande måste läggas till var det flera månader innan jag såg någon del av filmen monterad och ett annat år av redigering, färgkorrigering och ljudbalansering innan Mary Poppins äntligen slutfördes.
i efterhand kunde jag inte ha bett om en bättre introduktion till film, eftersom det lärde mig så mycket på så kort tid., De specialeffekter och animation utmaningar ensam var en brant inlärningskurva, liknande som jag aldrig skulle uppleva igen. Jag hade ännu ingen aning om hur man bedömer min prestation, eller hur filmen kan tas emot, men jag visste att det hårda arbetet inte hade hindrat min njutning av processen. Från vänlighet och generositet Walt Disney själv, till kamratskap på set, nöjet att utföra låtarna, och naturligtvis, det kreativa samarbetet med min man, det hade alla varit en oförglömlig upplevelse.,
En dag under mina sista veckor i Los Angeles, råkade jag köra över dalen mot Hollywood Bowl. Jag passerade Warner Bros. Studio, där filmen My Fair Lady hade bara påbörjats skytte, med Audrey Hepburn spelar rollen som Eliza Doolittle mittemot Rex Harrison och Stanley Holloway, som båda hade varit i scenframställning med mig på Broadway., Även om jag helt förstod varför Audrey hade valts för rollen (jag hade aldrig gjort en film och var en släkting okänd jämfört med hennes världsberömda berömmelse), kände jag mig ledsen att jag aldrig skulle få chansen att sätta min version av Eliza på film. På den tiden var arkivband av en originalstegsproduktion fortfarande en sak i framtiden.
När jag körde förbi de stora Warnerportarna kom en impish känsla över mig. Jag rullade ner mitt fönster och skrek: ”Tack så mycket, Mr Warner!,”Jag var facetious, men samtidigt äkta; så medveten om hur extremt lycklig jag var att Jack Warners val av gjutning för Eliza hade gjort mig tillgänglig för Mary Poppins.
fler fantastiska historier från Vanity Fair
— Apple lär sig från ett av Netflix största misstag
– vad den verkliga inspirationen för Hustlers tänker på J., Lo prestanda
– minnas Shawshank inlösen, 25 år efter sin debut
– ett stänk av Meghan magi i Kapstaden
– riksrätt fervor orsakar en ruckus på Fox News
– från arkivet: drama bakom Rebel utan orsak och en ung stjärna död
letar du efter mer? Anmäl dig till vårt dagliga Hollywood nyhetsbrev och missa aldrig en historia.
